Att vara med i Ulricehamns Tidningen är nästan lika stort som att exempelvis en bok får bra recensioner i The New Yorker. Att kunna stirra upp på folk när de sitter och äter flingor på morgonen är grymt. Alltså är jag grym. För jag är med i tinninga, som de säger här i bygden. Jag har minsann blivit lite av en lokalkändis här hemma nu. Jag har till och med fått lite fans. Fick ett sms igår om att jag var snygg och idag var det en som kommenterade det faktum att jag var med i tidningen.
Historien bakom det hela är mest tragisk. Jag skulle ner på stan för att luncha med Johanna och bestämde för att smink är överskattat eftersom jag ändå bara planerat att träffa Johanna. Det var ju inte så att jag skulle in på ICA precis, där man träffar alla. När jag går där kommer det fram en man och undrar om han får fråga en sak. Självklart säger jag då, i tron om att han är en turist och vill hänvisas till närmaste badplats/restaurang/systembolag. Men nej, så var det inte. Mannen kom självklart från UT och ville ställa en fråga och dessutom ta kort. Jag måste lära mig att säga nej. Nu är jag i alla fall känd och allt på grund av att jag trodde att jag skulle vara snäll mot någon vilsen turist.
Vad har vi lärt oss av det här nu? Räkna alltid med att du kan träffa UT på stan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar