Här hemma på bôggda

Ulricehamn är en mysig stad. Det är alltid lika skönt att komma hem och att upptäcka att allt är precis som vanligt här hemma.

Det kommer alltid vara något moppegäng som hänger utanför Ica och de kommer alltid stirra när man åker förbi med sin bil och tro att de är bättre än en själv för de har mopeder. Själv uppskattar jag att inte behöva tänka på att ha hjälm, inte blir blöt när det regnar och så vidare när jag vill ta mig en tur ner till stan, men vad vet jag egentligen.

Det kommer alltid finnas pensionärer som tror att de äger stan och att det är alla ungdomar som förstör allt. De kommer alltid göra en väldigt massa trafikfel och tro att de är helt kapabla till att köra bil, trots att de är blinda.

Man kommer alltid träffa någon som man känner på Ica, för att it is the place to be. Sedan spelar det ingen roll om man känner personen bra eller inte, man hälsar alltid. Igår träffade jag Gustav Davidsson på Ica och passade på att fråga honom - självklart efter att vi hälsat - om han visste var peston fanns. Det visste han inte, men jag kände mig ändå inte dum för att jag frågade. Det känns som om det är sånt vi gör här hemma på bôggda.

Tro det eller ej, men jag trivs här i Ulricehamn, för alla dessa saker gör staden så charmig. Men oj, vad jag inte vill bo här just nu. Så ge mig gärna en lägenhet i Göteborg nu, tack.