Aldrig nöjd

Nu har jag insett det, jag är aldrig nöjd och det känns som om jag aldrig kommer bli det, för det alltid någonting som förstör.

Nu när jag bor själv i en lägenhet saknar jag att det inte är någon hemma när jag kommer hem från skolan och sitter och tittar på någon film som förmodligen setts tusen gånger innan. Jag hatar att jag inte har någon att skriva lappar till, som de sedan kan läsa när de går upp. Jag hatar att jag inte kan lyssna på om hur någons dag har varit, vilka hemlösa som har sagt att man är pen och så vidare. Jag saknar till och med att ta tid på hur länge en viss person kan duscha.

Det är dock inte bara detta som stör mig, utan även klassen. Det finns självklart väldigt många roliga och trevliga människor i den nya klassen, men ingen av dem är som någon i den gamla klassen. Jag har ingen BMB, som förgyllde ens dag genom att säga att skolan är som en enda stor förfest. Jag har ingen Strålin som fäller alldeles för många olämpliga kommentarer. Jag har inte heller någon Elina, Pettan, SS, Stefan, Therese, Emma, Mariette, Jimmy, Wessbo, Forsberg, Lisette, Jakob, Mattias, Hule, Martin och Emil (förlåt om jag har glömt någon nu). Fast jag tror inte att det bara har med klassen att göra, utan jag saknar även att man faktiskt var någon när man gick på Tingsholm. Nu när man är i en större stad, på en större skola känns det inte som om man är någon eftersom man inte riktigt känner någon.

Jag tror att jag har svårt för att släppa taget, men det är inte så roligt att göra det när man inte tycker att det väntar en något bättre. Men jag får helt enkelt ta och rycka upp mig nu och försöka se det positiva i allt. Men det är svårt.