Oldies from hell

Pensionärer är elaka och så är det bara. Det har jag kommit fram till idag.

Idag var det dags att ta ett blodprov på vårdcentralen med tanke på att jag har hostat i över två månader. De oerhört kompetenta läkarna här i vår lilla by har väl äntligen kommit på att det är dags att lösa mitt lilla problem. Idag var det dessutom extra roligt att tömma mig på blod då nästan hela Ulricehamn befann sig i väntsalen. Detta konstaterade en kvinna när hon kommer in och blir förvånad över hur mycket folk det är och utbrister: "Hello Ulricehamn!". Efter detta fick jag sitta i 40 minuter och vänta på att de skulle ropa upp mitt namn och under denna tid fick jag höra hur fem olika sjuksköterskor ropade upp Gillis som tydligen inte var där, men det kunde inte de människorna förstå.

Det var en ung kille som var ute och ropade upp några namn och det enda jag tänkte var att jag inte skulle få honom, han såg nämligen FÖR ung ut. Självklart är det han som kommer ut och ropar upp mig och jag får helt enkelt följa med honom. Väl inne börjar han trycka lite i armvecket på mig och börjar därefter att prata.
- "Är det svårt att hitta blodkärl på dig?"
Ehm, med tanke på att jag har mitt lilla sprut-kit hemma och brukar tömma mig själv på blod så borde ju jag veta det. Eller hur?

Han lyckas självklart sticka in sprutan på fel ställe, där det inte kommer något blod, men istället för att ta ut sprutan gräver han runt lite och letar efter blod. "Jag är ny här" är hans ursäkt. Till slut träffar han rätt och utbrister självklart:
- "Oj, vad mycket det kommer!"
Säkert för att lugna mig...

För att återkomma till inledningen så var det flera gamlingar som gav mig elaka blickar, som för att markera att vårdcentralen är deras territorium. Förlåt, tanten, tror du att jag vill vara där? Jag överlåter gärna blodtömmandet åt dig. Varsågod. Jag förstår inte hur Johanna står ut, men hon kanske är bundis med the oldies from hell.

Egentligen var det meningen att jag skulle berätta om min och Therese resa till Borås, så jag klämmer in det i slutet. Under de få timmar vi var där lyckades vi nästan få hennes bil såld. Vi väntade på en man som skulle sälja bord+stolar till oss. Bakom oss parkerar en bil och två män ställer sig och väntar på någon. Therese tar för givet att det är vår bord+stol-man och vi går ut för att hälsa.
Therese - "Hej, Jag heter Therese"
Ena - "Hej, Ena"
Man 1 - "Hej, blablabla"
Man 2 - "Hej, blablabla"
Man 1 - "Jaha, är det den bilen ni säljer?"
E & T - "Ehm, va?"
Man 1 - "Er annons om att ni säljer en bil?"

Självklart väntade de männen på någon annan som kom två sekunder senare, men det var pinsamt. Det var även pinsamt när vi skulle lägga upp 80 nudelpaket i kassan, men ska man vara ekonomisk så är nudlar the shit.