Irriterad? Jag?

Nu är jag tillbaka från min lilla tripp till Olso, som var väldigt trevlig. Jag tror att jag kommer trivas oerhört bra i Olso. När jag var där uppe började jag och Offa prata om hur det kommer bli är jag, Johanna, Therese och Elin flyttar upp dit. Jag förklarade då för Offa att chansen finns att jag blir irriterad på Therese och Elin, inte för att det är deras fel, utan jag är en sådan person som lätt blir irriterad på människor om jag är för mycket med dem. Men det brukar gå över rätt fort. Och Johanna undrar ni då? Blir du inte irriterad på henne? Jo, självklart blir jag det, men min och Johannas vänskap är lite annorlunda. Vi kan bråka om vad som helst och skrika och nedvärdera varandra hur mycket som helst och fem minuter senare beter vi oss som vanligt mot varandra som om vi aldrig bråkat. Jag har aldrig förstått mig på detta, men förmodligen har det något att göra med att vi känt varandra i ungefär 13 år.

Vi har upplevt så himla mycket tillsammans så det är inte konstigt att vi har en sådan relation. Johanna och jag har bråkat sedan vi gick på förskolan och då tvingade vi stackars Lotti välja mellan mig eller Johanna när vi båda sprang åt varsitt håll och lämnade Lotti helt själv i mitten. Vi har gått i samma klass sen förskolan och förmodligen kommer vi hamna på samma ålderdomshem. Vi har ungefär liknande humor, vilket man nog får efter 13 år tillsammans.

Jag har varit med när syslöjdslärarna hatat Johanna, men älskat mig, när Johanna var rädd för Rasim och nästan började gråta när han hade frågat efter kritor. Vi stöttade varandra när vi inte fick vara med i de "coolas klubb". Johanna var med när jag ramlade i rutschkanan och slog av en tand, när Jessicas kanin kissade på mig och jag blev arg. När jag fick en gunga i huvudet av Jessica och blev arg och cyklade vinglande därifrån var Johanna med mig. Vi har dessutom haft turen att ha en av de mest underbara människan i vårt liv, Omma, som även om hon var Johannas mormor och inte släkt med mig överhuvudtaget så kände jag alltid att hon var som min mormor också. Att ha fått träffa denna underbara människa har förmodligen också satt prägel på vår vänskap.

Johanna var med när jag skämdes över mina glasögon när vi skulle börja sjuan, så jag struntade i att ta på mig dem och satt och såg ut som en kines när jag skulle läsa vilken klass jag hamnade i. Johanna fick då hjälpa mig att hitta mitt namn också, men självklart hamnade vi i samma klass så det var inga problem. Man kan helt enkelt säga att jag och Johanna har hållit ihop när det gått bra och när det gått dåligt. Då är det mycket svårare att bli irriterad på en person.

Egentligen hade jag tänkt skriva om att jag såg en kvinna med en iller i koppel i Borås eller att busschauffören var en väldigt rar liten gubbe som ville prata med sina passagerare och när jag gick från bussen hade jag ett leende på läpparna. Men det blev ett inlägg om min och Johannas vänskap. Jag hoppas det duger.