En blomma i Afrikas öken

Detta utdrag från boken En blomma i Afrikas öken av Waris Dirie ska jag prata om på svenskan. Jag tycker att alla borde läsa, om inte boken, så detta utdrag. För det är fruktansvärt. Kanske kan ni också ge mig förslag till varför människor tycker om att läsa verklighetsbaserade böcker.

"Den natten låg jag vaken i spänd förväntan tills Mama plötsligt stod lutad över mig. Himlen var fortfarande mörk och det var recis i det ögonblicket – strax före gryningen – när det svarta nästan omörligt ljusnar till grått. Hon gjorde tecken åt mig att vara tyst och tog mig i handen. ... Nu vet jag anledningen till att de för iväg flickorna så tidigt på morgonen. De vill skära i dem inan någon annan vaknar, så att ingen ska höra hur de skriker. Men, även om jag var förvirrad och omtumlad då när det hände, så gjorde jag bara som jag blev tillsagd. Vi vandrade bort från vår hydda, ut i snårskogen. ... Himlen ljusnade långsamt, jag kunde nätt och jämt urskilja några gestalter, och strax hörde jag ljudet av zigenarkvinnans sandaler. ... Sedan stod hon plötsligt intill mig utan att jag hade sett henne närma sig. ”Sätt dig där.” Hon gjorde tecken mot en flat sten. ... Mama ryckte åt sig en bit av en rot från ett gammalt trä och placerade mig sedan på stenen. Hon satte sig bakom mig, drog mitt huvud bakåt mot sitt eget bröst och lade sina ben grensle över min kropp. Jag slog armarna runt hennes höfter. Mor placerade roten mellan mina tänder. ”Bit hårt i den här.” Jag kände mig skräckslagen när minnena av Amans plågade ansikte plötsligt kom störtande över mig. ”Det här kommer att göra ont!” mumlade jag med roten i munnen. ... Jag kikade mellan mina ben och såg zigenarkvinnan göra sig beredd. Hon såg ut som vilken gammal somalisk kvinna som helst – med ett färgstarkt tygstycke svept runt huvudet och en färgglad bomullsklänning – men hon log inte. Hon tittade strängt på mig, med något dött i blicken, och började sedan rota igenom en stor gammal kappsäck. Jag följde hennes minsta rörelse med blicken eftersom jag ville vet vad hon skulle skära mig med. Jag förväntade mig att se en stor kniv, men i stället drog hon upp en bomullspåse ur kappsäcken. Hon stack ner sina långa fingrar i kappsäcken och fiskade upp ett trasigt rakblad. Hon undersökte det genom att vända det fram och tillbaka. Solen hade precis stigit upp, och det var tillräckligt ljust för att man skulle kunna se färger, men inte några detaljer. Men jag såg att den naggade rakbladskanten var täckt av intorkat blod. Hon spottade på rakbladet och torkade av det mot klänningstyget. Medan hon gned rent rakbladet blev det alldeles mörkt för mig eftersom min mor band ett tygstycke för ögonen på mig som ögonbindel. Innan jag visste ordet av det började hon skära av mig mina könsorgan. Jag hörde ljudet av ett slött rakblad såga fram och tillbaka genom huden. När jag tänker tillbaka kan jag inte fatta att detta verkligen hände mig. Det känns som om jag pratar om någon annan. Det finns ingen möjlighet i världen att jag kan beskriva hur det kändes. Det är som om någon skär genom köttet på dina lår eller hugger av dig en arm, förutom att det här är fråga om kroppens allra känsligaste delar. Men jag rörde mig inte en millimeter, för jag mindes Aman och visste att jag inte hade en chans att fly. Jag ville bara att Mama skulle känna sig stolt över mig. ... Tyvärr började mina ben att skaka helt av sig själva. De skakade helt okontrollerat och jag bad, ”Gode Gud, låt det snart vara över”. Det var det också, för precis då svimmade jag. När jag vaknade till igen trodde jag att vi var färdiga, men det värsta hade precis börjat. Ögonbindeln hade nu tagits bort, och jag såg att ”slaktarkvinnan” hade lagt upp en hög med taggar från ett akaciaträd. De använde hon till att sticka hål i skinnet på mig. Sedan petade hon in en kraftig vit tråd genom hålen för att sy ihop mig. Jag hade ingen känsel i benen, men smärtan mellan mina ben var så stark att jag bara ville dö. Jag kände hur jag svävade upp från marken, hur jag lämnade smärtan bakom mig och kretsade några meter ovanför det som hände medan jag såg ner på kvinnan som sydde ihop min kropp och min stackars mor som höll mig i sina armar."