Mitt USB-minne på 4 GB är spårlöst försvunnet. Om jag får reda på att någon har tagit det och sedan får reda på vem den personen är ska jag personligen bege mig hem till denne och strypa och tortera honom/henne långsamt och plågsamt. USB-minnen tar man inte, hela mitt liv kanske finns på det! Jag är så arg att jag inte vet vad jag ska göra, samtidigt är jag väldigt orolig över var jag kan ha glömt det. Det värsta är att jag inte kan göra någonting eftersom jag jobbar. Kan man ringa polisen på 112 för dessa händelser? Med tanke på att polisen i Ulricehamn förmodligen sitter och fikar nu, tycker jag att de kan ta tag i detta och hitta mitt USB.
Oh, USB, where art thou?
2 kommentarer:
Oh, precious USB, where art thou? For the times I've been searching, for the times I've been waiting, for the times I've been lost, you've been there, oh, precious USB, return to me. Find your way back.
Det är rätt skrämmande att jag känner separationsångest för ett USB som inte ens är mitt.
Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas ski i världen...
Det här är min estetiska vecka. Först bilden på Ida, sedan denna storslagna poesi.
hej ena! :)
hör med sarah kristoffersen! hon har fått in en del usbminnen. för jag har nämligen också tappat bort mitt.. så hon har typ "efterlyst" usbminnen. hon kanske har ditt?
må så gott! :D / hanna
Skicka en kommentar